Tankar om livet

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag är ara så trött på allt. Jag vet att jag har gjort och sagt fel och jag ångrar det grovt, men ge mig en chans att fixa det i alla fall? Jag vet att jag sa saker som sårade dig bakom din rygg, men du förstår inte. Jag menade inte så. Det enda jag ville få fram var att jag kände mig sårad av dig, jag hatar dig inte! Jag älskar dig, snälla tro mig! Men man kan vara arg på dem man älskar ibland, det bevisar bara att man älskar dem tillräckligt för att tro att de finns där i alla fall. Klart du inte kan få mig att be om ursäkt när jag är förbannad! Men när jag väl försöker vill du inte höra av mig. Jag vet vem som har pratat med dig och jag vet att historien du fick antagligen är överdriven. Självklart vill jag inte förlora dig! Du var en av dem som stod mig närmast och nu är du den som sviker mig mest, jag förtår det inte! Hur kunde du göra såhär och sen förvänta dig en ursäkt av mig när jag är förbannad för att du har brytit mitt förtoende? Du gjorde mitt liv till en mardröm medan allt jag gjorde var att säga några illa valda ord, ändå är det du som är arg och inte jag. Jag känner mig bara sårad, sårad och ensam i en värld som dömer en för alla små fel och som skickar en till helvetet för att de tyckte att det var bäst så. Ni orkade inte ta hand om mig men det har jag aldrig bett er göra. Jag är inte ert ansvar och ni ska inte se mig som det. Ni behöver inte ta hand om mig, prata med mig istället så ordnar jag det själv. Men gör aldrig så som ni gjorde. Aldrig lämna ut någon på det sättet, jag har aldrig varit stark men nu är jag krossad. Förstörd. Jag har gett upp. Jag kommer se bra utåt men min insida finns inte längre, den är ett svart hål som tar alla känslor och suger in dem djupt, djupt in. Låter dem aldrig se ljuset igen, men det är lika bra. Känslor och förtorende leder ändå bara till problem. Jag kommer aldrig kunna lita på någon igen efter det här. Särskilt inte du, den som jag litade mest på av alla. Den som jag trodde faktiskt förstod har nu lämnat mig i sticket. Helt själv står jag nu och försöker hålla ihop det som är kvar, för jag orkar inte laga det. Inte en gång till. Jag var äntligen hel, bara några få sprickor sen krossar ni det igen och nu är jag mer förstörd än jag någonsin varit. Hur ska jag någonsin kunna älska någon när alla jag någonsin älskat har lämnat eller utnyttjat mig. Jag har aldrig haft så många vänner som nu, men samtidigt aldrig känt mig mer ensam.