Första tanken
Jag är inte självmordsbenägen, inte egentligen. Även om alla verkar tro det så är det faktiskt inte så. Att vara deprimerad och att vara självmordbenägen är två helt olika saker. Jag vet att jag har sagt mycket dumt men jag var arg, jag menade inget av det och nu gör ni det svårare genom att inte lyssna på mina ursäkter. Jag mådde dåligt som det var men nu har ni fått mig att må ännu sämre, ni gjorde det enda jag bad er att inte göra och nu känner jag mig sviken. Kan ni inte förstå det? Ändå försöker jag be om ursäkt, för jag vet att jag har varit en idiot. Jag vet det, jag behöver inte höra det fler gånger. Jag litade på er och berättade hur jag kände för första gången i mitt liv och ni försöker skicka tillbaka mig till det som får mig att må dåligt. Jag förstår att ni trodde ni gjorde det rätta, men det bevisar bara att ni inte har lyssnat. Om ni hade lyssnat hade ni inte gjort så, då hade ni förstått att jag inte överdrev för nu har det blivit precis så illa som jag sa att det skulle bli, men ni kunde bara inte lyssna eller hur? Eller lyssna kunde ni, men inte förstå. Istället tolkade ni det från fel vinkel och hörde bara var ni ville, tillräckligt för att få er att bryta mitt förtroende. Jag förstår inte hur ni kan tro att det här får mig att må bättre?
Självklart blir jag arg på er när ni gör såhär, ni har svikit det lilla förtroende jag hade för folk. Jag pratar om hur sviken jag känner mig med illa valda ord och plötsligt är det jag som får skulden igen. Plötsligt är jag självisk och elak som går bakom ryggen på dig, när det var samma sak du gjorde mot mig. Du pratade med mina vänner utan min vetskap om saker jag berättat för dem i förtoende. Du överdrev historien tills alla trodde jag var självmordsbenägen. Det är jag inte, det är du som är det. Alla bara feltolkar mina ord, men jag ska inte ljuga. Jag har också en tendens att överdriva sanningen, men allt jag säger har en grund i något. Jag ber om ursäkt för allt jag har gjort mot alla, men förtjänar inte jag en ursäkt också? Det var ju mitt liv som gick sönder, och nu sitter jag här i de trasiga delarna och medan vissa försöker limma ihop dem står andra kvar och krossar dem. Själv har jag gett upp, jag har lagt limmet på golvet och sitter i skärvorna som är kvar. Det var inte mycket från början men nu är det krossat helt. Men jag ska vara stark, jag ska samla ihop bitarna till en fasad utåt. Alla ska tro att jag mår bra, det blir lättare så. Jag ska göra allt jag lovat och skriva av mina känslor här. Jag ska dölja dem för de andra, så som jag gjort så länge. Frågan är varför jag släppte ut dem nu? Jag kände väl att jag kunde lita på folk men jag antar att vi har fått svaret på det nu.
Men som jag sa ska jag vara stark. Jag ska vara glad utåt tills alla tror att det har fixat sig, alla ska få tro att jag mår bra för mår jag bra kan de känna sig nöjda med sig själva och det är det de bryr sig om. Fasaden utåt är den som spelar roll, det är när man visar sitt inre som problemen kommer har jag lärt mig. Så jag tänker stänga inne allt tills jag blir självmordsbenägen på riktigt.
